15+2

Jag har märkt att jag på kvällarna har börjat känna efter ifall jag skulle känna några fosterrörelser. Troligtvis dröjer det ännu ett par veckor innan jag känner en spark, men lite kittlande flimmer kanske jag snart känner. Jag är imponerad över hur en så liten varelse kan vara så mycket människa.

Barnet mäter 14-16 cm och väger knappt 110 g och växer fortfarande snabbt där det flyter i fostervattnet. Fostersäcken innehåller ca 1,8 dl fostervatten efter 16 veckor. Naglarna på fingrarna utvecklas och ögonen, näsan och öronen är välformade. Skelettet hårdnar och blir mer förbenat. Hörseln är nu skarp och även fast ögonen fortfarande är slutna kan fostret skilja på ljus och mörker. Kroppen täcks av ett fint, dunigt lagunohår. Fortplantningsorganen fortsätter utvecklas och någonstans mellan vecka 16-17 kan man urskilja penis eller vagina. Fostret kan nu utföra mer komplicerade rörelser såsom att ta tag om navelsträngen, suga på sina fingrar och anlägga komplicerade ansiktsuttryck.

14+4

I måndags kom det ett brev från Kvinnokliniken. Ett brev betyder ju att allt är okej, eftersom de ringer om de har tråkiga nyheter. Öppnade brevet med spänd förväntan. Tjohoo.... räkningen för moderkaksprovet. Tack för det Kvinnis.

Men så i förrgår kom det ett nytt brev. På en kritvit A4:a stod det ner nerplitat två korta rader. "Resultatet från moderkaksprovet visar att fostret har normala kromosomer." Precis så kort och koncist som bara finnar kan skriva. Men det var två efterlängtade rader. Så nu går livet vidare igen utan tvivlande tankar.

Jag konstaterade igår att jag inte hinner fundera så mycket på den här graviditeten. Med ett 9 månaders busfrö som vill utforska världen under all sin vakna tid så blir det definitivt inte så mycket tid över för gull och mys med den egna magen. Jag har i alla fall kommit fram till följande:

1. jag måste skärpa mig angående maten. Äter jag inte två lagade mål om dagen och några mellanmål så är det illamående, sura miner, huvudvärk och åskmåln på kvällen
2. den här graviditeten är bara en transportsträcka fram till förlossningen. Jag längtar redan och önskar att det var över.
3. det här är min sista graviditet. Någonsin. Må denna blogg med dessa rader finnas kvar om jag får en 40-års kris med behov av att känna mig ung genom att skaffa fler barn.
4. jag hoppas på en regnig och kall sommar. Att vara höggravid med värmebölja i juli skrämmer mig redan.

Slutligen så har jag lovat att knipa igen från den 17:e till den 22:a juli så att bebisien ska bli en kräfta och på dagen 30 år yngre än amerikamoster Malin. Om jag nu skulle misslyckas med det så kanske det kan trösta Malin om jag säger att hon ju faktiskt kan känna sig lite yngre om hon har två öststatsbarn före hon fyller 30 än om hon har ett före och ett efter att hon fyllt 30.

13+3

Motion. Jag har börjat ta en rask promenad varje dag tillsammans med min mamma. Efteråt fikar vi antingen hos oss eller hemma hos mina föräldrar. Så där riktigt tantigt med andra ord. Men det är skönt. Det är min dagliga dos av "vara barnfri och komma bort hemifrån".

I övrigt mår jag bra. Ibland mår jag fortfarande illa på kväller och nätter, beror på trötthet säger min barnmorska och tipsade om en power nap på eftermiddagen. I love her! Magen växer, byxorna spänner och jag har börjat inse att jag verkligen är gravid med allt vad det innebär.

1/3 av graviditeten är redan förbi, tiden går fort ibland. Oroar mig redan lite för att hur det kommer att kännas att vara höggravid mitt i sommarhettan i juli. Men jag kan ju alltid stänga in mig i badrummet under en svalkande dusch.

12+4

Ibland fungerar sjukvården med oanad snabbhet. Fostervattenprovet som jag trodde att vi skulle göra först om ett par veckor gjordes i går.

Åkte in till Kvinnokliniken, satt i väntrummet en timme och sen 20 minuter senare var allt över. Men det var läskigt. Dessutom var det inget fostervattenprov utan ett moderkaksprov, vad nu sen skillnaden är. Det görs på samma sätt, dvs en lång nål stick rakt genomom magen ner till fostervattnet/moderkakan och så tas det lite subsans därifrån och om ett par veckor får vi svaret.

"Det känns ungefär som när man tar ett blodprov" sa man. Jo jo... snarare som 1000 blodprov. Men vad jag var minst förberedd på var hur fel det kändes att låta någon sticka ner en nål så nära fostret. Hela kroppen skrek "nej, nej - så här får de inte göra". Vilken tur att jag hade min älskade man med, annars hade jag blivit ett nervvrak.

Eftersom jag har minusblod fick jag efteråt en spruta så att fostret inte skall börja stöta bort mig (eller är det tvärtom det fungerar?) ifall fostret har plusblod.

Idag var jag på rutinkontroll hos barnmorskan. Tydligen har jag njutit av julmaten, det avslöjade vågen. Nåja. Sen stack en trevlig man in två fingrar i slidan och rotade runt lite. Allt går man då med på. Allt var bra ansåg de.

11+6

Eftersom vår dator hemma inte fungerar så blir inte det antecknat så mycket här heller, men jag ska försöka resumera så gott de går.

Illamåendet kom jag inte undan. I två veckor (vecka 7 och 8 om jag inte räknar fel) gick jag omkring med ett konstant åksjukeillamående. Att försöka äta när man känner sig spyfärdig är ingen hit, men ett måste. Maten smakar inte och all annan dryck än vatten riskerar att öka illamåendet. Sötsuget var enormt, men minsta lilla bit godis kunde öka illamåendet till nya höjder. Som tur är varade det bara i två veckor. Fortfarande kan jag ibland må illa på kvällar och nätter, men det är kontrollerbart och inte så tröttande.

I förrgår var vi på ultraljud och blev bakåtflyttade från 12+6 till 11+4. Nytt beräknat datum är 17:e juli. Fostret sprattlade och såg ut att ha det bra. Ett litet orosmåln är det dock att på själva NUPP-testet (Nackuppsvlälnadstest) så fick vi ett gränsvärde. För stor nacksvullnad kan tyda på ett kromosomfel. Vi beslöt att vi vill göra ett fostervattensprov för att få säkert besked. Det behöver inte alls vara ett kromosomfel. Ett gränsvärde kan bero på omognad hos fostret, ett hjärtfel eller bara en dålig mätning. Så om 3-4 veckor får vi åka till Kvinnokliniken i Helsingfors för att ta fostervattenprovet och ett par veckor senare får vi svaret. Vi är inte speciellt oroliga, troligtvis är allt bra.

För övrigt så är allt bra. Magen har börjat synas, byxorna spänner och jag blir anfådd av minsta lilla ansträngning. Jag har njutit av den goda julmaten och syndat lite och ätit opastoriserade mögelostar. På fredag ska jag på rutinkontroll till banmorskan.