35+3

Värmebölja och höggravid. Jag hade fasat länge inför det oundvikliga, men det har gått mycket bättre än vad jag trodde. Visst känner jag av att jag samlar på mig vatten i värmen. Fötterna svullnar och ömar, men inte mer än att det blir bra över natten. Jag känner mig även extra trött, men det avhjälps med en tupplur på eftermiddagen.

Så i det stora hela mår jag fortfarande ruggigt bra. Rejält trött på magen är jag förvisso, men det hör till. Knaprar järntabletter för att hålla hemoglobinet hyfsat högt. Det var nere på 113 för ett par veckor sedan och då kände jag sjukligt trött hela tiden. Nu borde det vara uppe på 120 eller mer skulle jag gissa.

Jag har letat som en galning efter en skön sommardress till kommande bebisen. Tänkte att han åtminstone kunde få ett nytt eget plagg. Skulle vilja ha en skön body och ett par mjuka, tunna byxor till. Finns inte. Eller rättare sagt, det finns, men då med glitter och volanger på. Nyfödda flickor ska tydligen få sova svalt och skönt i vagenen i sommar, medan pojkarna ska ligga i mörka jeans byxor och mörk body. Jag ska fortsätta leta, men det tar på krafterna. Efter att sist ha gått igenom hela Lindex barnklädssortiment var jag inställd på att sätta mig i ett omklädningsbås och gråta i en timme eller två för att mitt kommande barn är så fruktansvärt missgynnat. Graviditetshormoner.... suck...

I morgon är det dags för rutinkoll hos barnmorskan och på tisdag (36+1) ska jag på tillväxtultraljud för att se hur lillebror har växt.

34+3

39 dagar kvar till beräknad förlossning! Hjälp, det är ju ingenting. Vi som inte ens har börjat göra i ordning övre våningen ännu. Nåja, allting har sin tid. Inte har jag packat någon BB väska och inte plockat fram några bebiskläder heller. Det har väl också sin tid, antar jag.

Magen den växer och växer och växer. Jag känner av lite foglossning i höfterna om jag har tagit i lite extra under dagen. Det känns egentligen mest när jag ska vända mig i sängen eller stiga upp ur sängen eller de första stegen om jag har suttit en längre stund. Att sova är ett projekt i sig. Att ligga på mage har redan länge varit omöjligt, sen ett par veckor sedan kan jag inte ligga på rygg heller. Så kvar finns höger sida och vänster sida. Att vända sig där emellan är ett mindre helvete. Detta innebär i praktiken att jag sover på ena sidan tills jag är så stel och öm att jag måste vända mig. Att sova gott på natten är en lyx jag längtar efter.

Fortarande känner jag att det skulle vara skönt att föda ett par veckor före beräknat. Det finns ingenting i denna graviditet som ger mig någon lycka att bära på den inneboende utomgjordingen en dag längre än nödvändigt. För det är så det känns. Barnet som förvisso består till hälften av mina gener är trots allt inte jag och ändå bor han inom mig. En mycket nära schitzofreni upplevelse med andra ord.

Jag får helt enkelt börja plocka i ordning lite inför ankomsten så att han känner på sig att det är värt ett besök på utsidan.