Förlossningsberättelse

Det blev ingen bebis på helgen före beräknat datum så på måndagen den 17:e juli ringde jag på morgonen till Kvinnokliniken i Helsingfors för att kolla att de har rum för oss för igångsättning. Vi fick ett "välkomna" från Kvinnis och plockade snabbt ihop de sista sakerna, förde den blivade storebrodern till mormor och morfar och sen åkte vi iväg.

9.45 kom vi fram och blev mottagna av en trevlig barnmorska som undrade om vi vill ha ett förlossningsrum med eller utan fönster. Helst ville vi ha ett med fönster, men det visade sig att de alla var upptagna så vi blev hänvisade till en bunker med ett takfönster rakt ovanför förlossningssängen.

Jag fick sitta i en gungstol och blev kopplad till en CTG appartat för att kolla bebisens hjärtljud. Allt var bra och 10:30 kom läkaren för att göra en undersökning och ta hål på fosterhinnorna. Jag var fortfarande öppen samma 1-2 cm som några dagar tidigare. För att ta hål på hinnorna använde hon ett verktyg som snarast såg ut som något byns kvacksalvare använde på 1800-talet för att hjälpa kvinnorna göra abort. Trots det läskiga utseendet på verktyget så gjorde det inte alls ont och barnvattnet började rinna.

Bara ett par minuter senare kände jag första sammandragningen och tio minuter senare kom nästa. De var inte särskilt starka, men regelbundna. Efter två timmar, 12:30, var de fortfarande varken starkare eller tätare så jag började få värkstimulerande dropp. Genast var sammandragningarna nere på var annan minut och betydligt starkare. Jag valde då att stå upp bredvid sängen och gunga med höften. Helst hade jag velat gå omkring mellan sammandragningarna, men jag var kopplad till för många maskiner för att kunna röra mig.

Vid halv två behövde jag gå på toa och barnmorskan följde med för att kolla att jag kissade. Lite förargat tänkte jag att man då verkligen inte får ha något privatliv då man föder. Inte nog med att en barnmorska när som helst kan lyfta på kjolen och kolla hur det ser ut där nere, tydligen får man inte ens kissa i fred.

Efter toalettbesöket höjdes droppen med värkstimulerande dropp från 15 till 30 och sammandragningarna började kännas riktigt ordentligt. Vid 14 undersökte barnmorskan mig och jag var öppen 5 cm. En stund senare frågade hon om det var okej att höja dosen till 40 för att ytterligare skynda på öppningsfasen. Jag gav mitt godkännande och bara sekunderna senare kom den kraftigaste sammandragningen så långt.

Jag stod på alla fyra på sängen och vilade överkroppen mot en stor saccosäck. Magnus masserade mitt hårbotten, panna och tinningar mellan värkarna. Jag började känna att något smärtlindrande nog skulle vara på sin plats och försökte andas lustgas. Illamåendet kom redan efter två andetag så jag gav upp. Lustgasen dög inte till annat än klämma hårt om slangen under värkarna.

Så här långt hade vi även haft med oss en barnmorskepraktikant från Österrike. Pladdrig som Magnus kan bli ibland så hade han avhandlat det mesta från semlor, frallor, mackor och fastlagsbullar till rökningens för och nackdelar när det klockan 15 var dags för skiftesbyte och nästa barnmorska att presentera sig.

Plötsligt var sammandragningarna så starka så det nästan svartnade för ögonen. Det kändes som om jag höll på att bli sliten i stycken i någon tortyrkammare. Flämtande frågade jag Magnus om han sett om barnmorskan höjt dosen på värkstimulerande. Han hade inte lagt märke till något men när han frågade så svarade barnmorskan att hon hade höjt till 50.

Jag var stel i benen efter att ha stått på alla fyra så Magnus hjälpte mig upp och stå. Jag hängde med överkroppen mot sängen under värkarna och stod rakt upp mellan dem. Barnmorskan hämtade en varm vetekudde som hon lade på min svank och den var himmelskt skön. Sen under själva sammandragningarna masserade hon precis ovanför höften och jag vet inte om det egentligen var så skönt, men på något sätt hjälpte det att mildra det onda i alla fall.

15:30 bad jag att bli undersökt hur mycket jag var öppen. Jag ville veta om det var länge kvar, kände att jag inte kommer att orka så länge till. Jag var öppen 8 cm och kände mig besviken. Jag hade nog hoppats på 9-10 cm och krystningar väldigt snart. En halvtimme senare kände jag hur det började trycka på och jag fick hålla emot impulsen att krysta. Jag nästan snyftade fram "snälla, snälla, snälla låt mig få börja krysta snart". Jag fick löftet om att det snart var dags och fick hjälp att ta mig upp på alla fyra i sängen.

Magnus stod vid sänggaveln vid mitt huvud och höll mina händer. Under första krystvärken tog jag inte i så värst hårt, men jag kände till min fasa att jag kissade lite. Helt naturligt, men ändå pinsamt. Jag sa det till Magnus men han bara uppmuntrade mig att andas djupt och sen krysta. Och det var då det slog mig att det sitter två barnmorskor och tittar in i mitt underliv och ser mig kissa. Vem vet, kanske kommer jag att bajsa också, men det är faktiskt deras jävla yrkesval att torka andra människors kiss och bajs. Stärkt av den insikten tog jag under nästa krystvärk i för kung och fosterland och kände hur barnet gled neråt i förlossningskanalen. "Nu fan ska han ut" flåsade jag till Magnus och tog i ännu hårdare. Det brände och sved men det var inget jag brydde mig om för nu ville jag bara att allt skulle vara över. Barnmorskan bad mig hålla tillbaka nästa krystning och jag lydde snällt. När jag sen tog i nästa gång så kände jag hur bebisen gled ur mig. "Oj han är stor" sa barnmorskan. "Oj han är ute" sa jag och kunde knappt tro att det var sannt. Sen hörde jag det första skriket och sekunderna senare höll jag honom i min famn. Smärtan var glömd och började ersättas av lycka.

16:15 föddes han, vår Emil, 4595 gr tung och 52 cm lång. Jag är glad att jag under hela förlossningen levde i tron att han bara skulle väga ca 3800 gr, annars hade jag definitivt oroat mig för själva utdrivningen.

Jag remnade nästan inget, blev sydd med två stygn. Å andra sidan tycker jag att det är det värsta skedet under hela förlossningen. Eftersom jag inte hade fått något smärtlindrande så sved det ordentligt när barnmorskan efteråt undersökte mig och gav lokalbedövning där hon skulle sy mig. En piss i havet kanske man skulle tycka så där efter en förlossning, men jag krystar hellre än blir sydd med två stygn. Så bara är det.

39+4

Så har vi då varit på Kvinnokliniken på tillväxtultraljud och undersökning. Bebisen beräknas väga 3800 gr, vilket väl i praktiken, med en viss felmarginal inräknad, innebär att han väger någonstans mellan 3400 gr och 4200 gr. Men fint mår han. Jag är öppen två fingertoppar, vilket betyder, beroende på fingerstorleken, att jag är öppen 1-2 cm. Om inte förlossningen kommer igång av sig självt nu på helgen så ska vi den 17:e till Kvinnokliniken för igångsättning genom att ta hål på hinnorna. Så gissa om jag kommer att bada bastu rejält de kommande två kvällarna!! Jag vill fortfarande föda i Borgå, vars förlossningsavdelning ter sig som rena vardagsrummet jämfört med Kvinnoklinikens sjukhuskorridorer.

Hur som helst, senaste den 17:e juli har vi en nybakad bebis!

39+1

Mindre än en vecka kvar och det har nu gått så långt att min mamma har börjat muta mig för att få ut sitt andra barnbarn. Idag gav hon mig 50 € (för värktabletter som kostade 5.80€) med motiveringen "och så ser du till att du föder snart".

Varför var det ingen som i oktober varnade mig för att sommaren 2006 skulle bli världsrekord varm? Varje kväll de senaste veckorna har jag när jag går och lägger mig bett om att det ska vara den sista natten jag skulle behöva svetta mig igenom, men icke. Just nu när klockan visar stax över midnatt visar termometern på 28 grader i vårt kök. Kanske 2 grarader svalare i sovrummet. Som om det inte är varmt nog att bara vara gravid.

I övrigt mår jag bra. Inulinintaget varje kväll går smärtfritt och ganska obemärkt förbi. Även på dagarna håller sig blodsockernivåerna sig på bra värden så på den fronten är allt som det ska. Jag förundras stort över att jag inte har samlat på mig mer vätska i värmen än vad jag har gjort. Eller så märker jag det först efter förlossningen då plötsligt fötter och händer återfår sitt normala utseende. Även blodtryck, bebisens hjärtljud och magens sf-mått såg fina ut på kollen förra veckan.

På torsdag är det rutinkoll hos barnmorskan och på fredagen den 14:e skall jag till Kvinnoklinikens mödrapoliklinik för ultraljud och allmän koll. Beroende på hur stort barnet är och hur han mår så kan det bli fråga om att jag får ett datum för igångsättning eller så tycker de att vi bara ska vänta och se. Jag väntar helst inte längre än några timmar till, men sen när har någon lyssnat på mig?

38+1

13 dagar kvar. Eller lite mindre (hoppas) eller lite mer (trött av bara tanken).

Förra veckan låg jag tre dagar på Kvinnokliniken för att kolla upp mitt blodsocker. Jag har ständigt haft för högt fastevärde på morgnarna (5.8-6.5 istället för under 5.5 som rekommenderas). Min barnmorska på mödravården tog tag i det ordentligt och såg till att jag kom till specialist för att kolla upp det.

Efter två dygns blodsockerkurva och ca 20 stick i fingrarna senare så kom man fram till att trots att jag är ett gränsfall så är det bäst att jag börjar med insulin på kvällarna så att blodsockernivån går ner ordentligt under natten. På dagtid fungerar min egen kropps insulin som det ska så då behövs ingen insulinbehandling. Att kontrollera mitt eget blodsocker och att ta insulinet är enkelt och inte alls tidskrävande, så eftersom det bara gäller ett par veckor så känns det helt okej.

I drygt en vecka, fram till i förrgår hade jag konstant molande mensvärk och en hel del förvärkar. Det har varit en pina att sova, men jag måste tacka personen som uppfann vetekudden man kan värma i mikron. Superskön mot värkande muskler och nerver.

Sen i går är alla förvärkar och mensvärken som bortblåst. Kan det vara lugnet före stormen? Nästa gång jag får känningar är det kanske dags att åka in till BB? Spänningen är oliiiiiiiidliiiig.

Sprang på sommarrean i Helsingfors förra veckan. (Fick permision från Kvinnis på eftermiddagarna) och köpte lite söta babykläder till bebisen. Tänkte att han förtjänar något alldeles eget icke ärvt plagg. Det blev en randig omlottsbody och en kortärmad och kortbenad dress, perfekt att sova i ute i vagnen i sommarvärmen.

För övrigt så känner jag mig nu så redo som jag bara kan bli. Trots att vaggan ännu inte är nerplockad från vinden och inga kläder framtagna heller, men sånt hinner jag med ännu. Men jag känner att kroppen och huvudet är redo.


Bäste bebis,

Härmed varslar jag, i egenskap av hyresvärd, Dig om vräkning. Vräkningen kommer äga rum snarast, dock senast inom 2 veckor. Till grund för vräkningen föreligger totalt ointresse från Din sida att följa sedan tidigare överenskommen hyresperiod med slutdatum 17.07 2006 (se bilaga 1, UL rapport). För att underlätta för alla berörda parter ber jag Dig att flytta ut självmant.

Med vänlig hälsning
Hyresvärden Mamma